Part of the job

Idag kom alla anledningar jag egentligen behöver för att ha all tillåtelse att bojkotta telefoner. Man gör vad man ska, ringer, presenterar sig och frågar om man stör. Svaret som ges är "jag har värkar, men du kan prata en stund".

Okej. Det här med att tackla pressade situationer är inte riktigt vad man skulle kalla "min grej". Att prata i telefon är inte min grej. Att prata med gravida kvinnor som verkar ha en halva unge på vardera sida av kroppen är absolut inte min grej.

Vad säger man? I samma stund hon sade "värkar" glömde jag bort varför jag ringt. Min ultimata lösning är att prata fort. Då vill istället den födande människan prata länge och om mycket. Jag är däremot rädd för att göra henne upprörd och därmed vara orsak till ett kvävt barn.

Lyckligtvis hinner jag avsluta samtalet innan några barn droppar i golvet.

När jag går ut för att få berätta om min händelse och nämner personens värkar, frågar Ebba:
- Var det en kvinna?